En byråkratpolare till mig blev en gång kvar i ett stort varuhus över påskhelgen. Vid stängningsdags på lördagen hade han stått i rulltrappan mellan fjärde och femte våningen då den plötsligt stannade. Han vägrade att röra sig ur fläcken.
Men så gick det inte till när jag själv råkade bli instängd på Lundins varuhus i Falköping. Jag hade somnat i ett lugnt hörn av den lilla personalserveringen och det sista jag mindes var några ord från en kvinnlig kollega om att det bara återstod tio minuter före stängningsdags och vi skulle få byta om och gå hem och...
Ni kan föreställa er hur det sedan kändes att vakna upp vid 21-tiden i skenet av kaffeautomaten med allting annat omkring mig mörklagt. Då började jag faktiskt önska att jag inte hade väntat så förskräckligt länge med en fikapaus efter en natt så dålig som den föregående. Jag hade varit dödstrött men vad i hela friden skulle jag nu göra? Telefoner fanns det ju gott om men inlåsta på kontoren, och om jag försökte ta mig ut ur varuhuset på vanligt vis skulle jag oundvikligen utlösa tjuvlarmet. Då skulle det verkligen bli en och annan fråga att svara på! Hur trovärdig skulle de finna en nyanställds historia om att han somnat in på arbetstid och att närvaron av varor för miljontals kronor i hans omedelbara omgivning inte lockat honom ett dugg? Nej, det såg inte bra ut hur jag än vände på det hela. Den enda tänkbara lösningen var att leta rätt på larmsystemets huvudströmbrytare, stänga av den och lämna byggnaden via den vanliga personalutgången. Bara det inte blev ett riktigt inbrott under natten! Det var en risk jag helt enkelt måste ta.
Nu klev jag upp från bordet som mitt tunga huvud vilat på hela kvällen och jag tog några steg bort till fönstret. Bakgården nedanför var mörk och övergiven, frånsett en av firmans lastbilar som stod parkerad alldeles innanför den kedjade järngrinden. Med viss möda kunde jag urskilja den välbekanta slogan: "Lundins för jeans!" på fordonets ena sida. I några hus mittemot satt folk och tittade på TV. Matchen, tänkte jag, jag missade ju matchen! När jag abrupt vände mig om slog jag höften mot bordet och fick se hur min bortglömda kaffebägare välte över och spolade golvet med återstoden av sitt innehåll. Detta förbaskade kaffe! Om jag inte hade blivit så kaffesugen så skulle jag inte heller ha råkat i denna knipa.
Det var det ihärdiga surret från kaffeautomaten som hade sövt ner mig och nu började det gå mig på nerverna. Jag ville genast lämna detta personalrum och famlande hittade jag fram genom kontorskorridoren och ut på leksaksavdelningen. Det enda som där erbjöd en liten glimt av ljus var den grönbelysta skylten över nödutgången, och med ledning av den kunde jag tassa fram till rulltrappans övre mynning. Hela tre våningar under mig låg markplanet och plötsligt greps jag av rädsla för att larmsystemet kanske var ljudkänsligt och skulle utlösas av rulltrappans motor så fort jag satte foten på startplattan. Därför valde jag att sätta mig på det stillastående räcket och glida ner istället. Det gick nästan för smidigt i min vita nylonoverall och jag landade med rumpan i golvet.
Så höll jag andan och det var då jag för allra första gången fick höra borrningen! Borrningen som småningom skulle leda mig ner till det smala hörnet av källarlagret där ingen annan än herr Lundins nyligen spårlöst försvunne son Roffe jobbade med sitt tunnelbygge. Natt efter natt och vecka efter vecka hade han hållit på och nu var det endast ett par nätter till som skilde honom från Handelsbankens källarvalv. Men så dök jag upp och han hade väl inget annat val än att gå med på mitt förslag och köpa min tystnad.
Här i colombianska Caldas tänker vi ofta tillbaka på den tiden, han och jag. Nu odlar vi själva det kaffe som så kan forma en människas öde att även min trögfattade byråkratkompis skulle förstå.
